Barbiemönster och ritningar

a k t u e l l t

s o m m a r b u t i k ö h a n d

o m w e b b u t i k e n

s a m t l i g a a r t i k l a r

n b a d d a m e r

o m b a d d a m e r

- e x k l u s i v t b a d l a k a n

n v ä s k o r

p o c k e t v ä s k a n NYHET!

s o m m a r v ä s k a n

- k v a l i t e t & s k ö t s e l

n r e c y c l a d e t e x t i l i e r

& l ä d e r

ö h a n d p r e s e n t

n t v ä t t l i n a

v e p o r NYHET!

n b a r b i e

s k a l a 1 : 6 (b a r b i e)

s y k u r s i s k a l a 1 : 6 !

v y k o r t / k o n s t k o r t

t - s h i r t s

k o n t a k t

o m o s s

S K A L A 1 : 6

När jag för några år sedan gick långtidssjukskriven, så börjar min saga. För att korta av den något kan jag säga att tuben var urklämd och behövde fyllas på, jag själv var trasig och behövde finna ro och mig själv igen. Leksaksaffären blev källan för grundpåfyllning av kreativt.

Väl där mötte mig bara likadana dockor på rad; leende, uppstyltade och utan någon möjlighet att relaxa i avkopplande hemmamiljö. Det slog väl rot. Jag kände medlidande för Barbie och hennes stackars väninnor.

Läs mer längre ned på sidan!

k l ä d m ö n s t e r >>

r i t n i n g t i l l d o c k h e m m e t >>

m ö b l e r & a n n a t >>

s y k u r s i s k a l a 1 : 6 >> NYHET!

Jag valde den mest rörliga dockan - det fick bli en ridande, även om den hade omodern frisyr och plastiga kläder. Kläderna klädde jag av henne direkt vi kom hem. Började leta efter morfars gamla näsdukar och andra tygsnuttar.

Det blev de kläder jag för stunden trivdes bäst i - mina odlarkläder från kolonilotten - arbetsskjorta och snickarbyxor. Barbie lutade sig tillbaka i soffan, la fötterna på bordet medan jag sydde på.

Nästa morgon satte jag mig att rita hennes hem. Det var sånt här jag skulle syssla med som pensionär hade jag tänkt. Men varför vänta med det? Det var ju påfyllning av tuben jag var ute efter. Och det här gav vad jag frågade efter.

Jag lät en finsnickare göra grovjobbet; våningarna och rumsindelningarna med hål för dörrar och fönster. Själv skulle jag ägna mig åt lister, målning och tapetsering.

Jag inredde med stilrena och bekväma möbler i mjuka kulörter som jag snickrade själv.

Att cykla runt i stan och leta småsaker i min egen takt, samtidigt försöka möta människor pånytt i min egen takt blev en bra början på läkning.

Jag snålade med maten och belönade mig med en docka i månaden. Vartefter flickorna växte i mängd, växte min självbild. De blev små kopior av mig själv i de kläder jag trivs allra bäst.

Speciellt kostsamt är inte det här nöjet då inga stora mängder tyg, trä eller annat material går åt då väl bostaden är byggd. Det enda det kräver av dig är att du försöker upptäcka en värld i skala 1:6 - och så lite tålamod.

Lycka till! / Anita

S K A L A 1 : 6

När jag för några år sedan gick långtidssjukskriven, så börjar min saga. För att korta av den något kan jag säga att tuben var urklämd och behövde fyllas på, jag själv var trasig och behövde finna ro och mig själv igen. Leksaksaffären blev källan för grundpåfyllning av kreativt.

Väl där mötte mig bara likadana dockor på rad; leende, uppstyltade och utan någon möjlighet att relaxa i avkopplande hemmamiljö. Det slog väl rot. Jag kände medlidande för Barbie och hennes stackars väninnor.

Läs mer längre ned på sidan!

k l ä d m ö n s t e r >>

r i t n i n g t i l l d o c k h e m m e t >>

m ö b l e r & a n n a t >>

s y k u r s i s k a l a 1 : 6 >> NYHET!

Jag valde den mest rörliga dockan - det fick bli en ridande, även om den hade omodern frisyr och plastiga kläder. Kläderna klädde jag av henne direkt vi kom hem. Började leta efter morfars gamla näsdukar och andra tygsnuttar.

Det blev de kläder jag för stunden trivdes bäst i - mina odlarkläder från kolonilotten - arbetsskjorta och snickarbyxor. Barbie lutade sig tillbaka i soffan, la fötterna på bordet medan jag sydde på.

Nästa morgon satte jag mig att rita hennes hem. Det var sånt här jag skulle syssla med som pensionär hade jag tänkt. Men varför vänta med det? Det var ju påfyllning av tuben jag var ute efter. Och det här gav vad jag frågade efter.

Jag lät en finsnickare göra grovjobbet; våningarna och rumsindelningarna med hål för dörrar och fönster. Själv skulle jag ägna mig åt lister, målning och tapetsering.

Jag inredde med stilrena och bekväma möbler i mjuka kulörter som jag snickrade själv.

Att cykla runt i stan och leta småsaker i min egen takt, samtidigt försöka möta människor pånytt i min egen takt blev en bra början på läkning.

Jag snålade med maten och belönade mig med en docka i månaden. Vartefter flickorna växte i mängd, växte min självbild. De blev små kopior av mig själv i de kläder jag trivs allra bäst.

Speciellt kostsamt är inte det här nöjet då inga stora mängder tyg, trä eller annat material går åt då väl bostaden är byggd. Det enda det kräver av dig är att du försöker upptäcka en värld i skala 1:6 - och så lite tålamod.

Lycka till! / Anita